I ett samhälle som krackelerar på alla möjliga vis behövs ett ljus i mörkret. Ett hopp för framtiden. Något som kan göra en genuint glad, något som får en att härda ut i allt mörker, något som får en att fortsätta. Det kan vara ett barns första steg, en valps kärlek när man kommer hem eller bara någon som håller ens hand. Det kan också vara ett fotbollslag.
Foto: Hammarby Foto (montage) Grå himmel, en sol som vi knappt anar finns kvar, ännu en ihjälskjuten ungdom – brutalt mördad av en annan ungdom, en inflation som får oss att vända på varje krona, ett terrordåd, politiker som slår mot de redan svaga, en planet vars resurser lite för snabbt äts upp, folkmord och fruktansvärda krig som dödar människor som bara försöker leva sina liv. Det är en sida av myntet. På den andra sidan: Anna Tamminen, Madelen Janogy, Julia Roddar, Matilda Vinberg, Ellen Gibson, Jonna Andersson, Alice Carlsson, Smilla Holmberg, Simone Boye, Eva Nyström, Ellen Wangerheim, Sara Kanutte, Moa Edrud, Adelina Engman, Emma Westin, Lotta Ökvist, Thea Sørbo, Vilde Hasund, Smilla Vallotto, Josephine Frigge och hela ledarstaben med Pablo Piñones-Arce i spetsen. Ni som hör till de få som får oss att leva. Ni som får oss att orka lyfta blicken. Ni som tårar våra ögon av lycka och stolthet. Ni som har kämpat så länge i motvind och visat att inget är för evigt. Ni som är så mycket mer än ett fotbollslag.
För det är inte bara Fröken Smillas (x2) känsla för guld det här handlar om. Inte heller att ni vinner fotbollsmatcher. Ännu mer är det den kärlek ni ger oss som följer er. Den där magiska känslan man hade som barn när någon man såg upp till såg en. Den som senare försvann när man insåg att alla ändå var helt vanliga människor med mängder av brister, vissa med fler än andra, och att det med den insikten inte gick att få tillbaka den magin. Nu är vi tusentals som åter mött den där känslan vi trodde försvunnit för gott.
Den genuina glädje och tacksamhet ni visar smittar av sig. För ni är inte bara för jävla bra på fotboll. Ni är sanna förebilder också. Ni tar er tid att möta era fans. Nej, jag rättar mig själv. Ni tar er inte tid, ni omfamnar era fans. Ni ser varenda en. Det är inte laget och fansen med er. Det är vi:et. Vi är en enhet, vi som är vana med att vara ni och vi med varandra är bara vi. Det finns inget vi behöver mer i dagens samhällsklimat.
Damernas fotbollsgala har steppat upp. Den är långt ifrån där den borde vara, men flera nivåer mer värdig än tidigare år. Upplevd med grönvita ögon var det en ren njutning. En efter en klev våra starkast lysande stjärnor upp. Tamminen blev inte bara årets målvakt, hon fick också pris som hela ligans MVP. Vinberg prisades för årets strut och Pablo blev självklart årets tränare. Lika självklar var vinnaren av årets anfallare, Madde Janogy, men det var inte det priset som värmde mig som tittare allra mest, utan det hederspris hon fick för att hon öppet vågat prata om psykisk ohälsa. I klippet (se klippet här!) får vi se när Janogy överraskas på Kanalplan och de starka scenerna när hon kramar om ungdomsspelarna säger så mycket om henne och hela det här laget. Det är nånting med det här laget som skapar samma känslor som jag förr hade för vårt herrlag, de känslor som fanns innan fotbollen blev en enda kommersiell cirkus. Den tiden när spelarna stod närmare oss. När en kväll på en Söderbar stod före Dubai och dyra sportbilar på spelarnas önskelista. När klubbhjärta i alla fall oftare smällde högre än en fet plånbok. Tiden när känslor var en starkare valuta än cash. Inget ont om våra herrar (jag har flera favoriter i laget, men de är väl snart borta), men waka waka är så mycket mer än tiki taka, och jag kan knappt bärga mig för nästa års Europaäventyr. Jag tror det här laget i samspel med fansen kan chocka i Champions League, även om vi redan nu skapat eko i Europa. Kolla bara:
Det är sällan numera jag postar politiska åsikter eller öppet tar ställning i frågor jag brinner för. I dagens klimat kostar det helt enkelt för mycket. Jag tror man kan kalla det politisk depression. Samhällsklimatet idag är vidrigt och det är mer regel än undantag att man på olika sätt utsätts för hat och personangrepp om man vågar stå upp i någon fråga. Eller man behöver inte ens tycka något. Har man ”fel” ursprung, sexuell läggning eller något annat som sticker ut kommer hatet ändå. Det känns som att det blivit hippt att hata.
Den politiska debatten är lika förlorad den, både i Sverige och utomlands. Politiska partier vinner framgångar genom att smutskasta och förnedra sina motståndare. Det är inte bara nedslående, det är också outhärdligt sorgligt, i synnerhet med tanke på det allmänna världsläget på i princip samtliga plan.
På något sätt har det varit lättare att skriva om fotboll och fotbollsrelaterade ämnen. Det kan förvisso vara nog så politiskt och nog så känslostarkt, men på något sätt känns hatet mer som ett spel än ett genuint hat. Jag skulle till och med kunna säga att den stora majoriteten av hatet mellan supportrar är ”sunt hat”, men det känns som en alldeles för skör balansgång för att jag ska skriva under på ett sånt ordval. Det vi hatar på är motståndarklubben, men i de allra flesta fall inte på människorna som råkar heja på det andra laget, mer än som kollektiv. De flesta av oss har trots allt vänner, kollegor, familjemedlemmar eller släktingar som håller på någon av rivalerna. Men när jag i lokalblaskan beklagade mig, om än med lättsam ton, om att linje 19 ska bli blå och skämtsamt la till att det stack lite att den skulle gå i Djurgårdens färger, då jäklar stod personpåhoppen som spön i backen.
”Hänger mycket på perronger”, ”solklart begåvningsutmanad”, ”stackare” och ”grinbajare”, var bara några av benämningarna som dök upp på den alltid lika trevliga plattformen Twitter, den som Elon Musk kämpar med näbbar och klor för att byta namn på. Den som la upp den första tweeten i ämnet hade lagt upp samma bild som ovan, men taktiskt nog klippt bort ”Han tillägger också att frågan så klart diskuteras med lite lättsam ton”. Greppet känns igen från diskussioner kring heta potatisar i samhället och i synnerhet på just den plattform där detta tog plats. Som tidigare nämnt är hat och påhopp sånt man får räkna med om man yppar en åsikt i dagens debattklimat och de ”påhopp” jag fick uppleva är ju trots allt bara en piss i Nilen av allt som flödar i våra sociala medier. Det känns som att det vuxna samtalet försvann för längesen, även om jag i ärlighetens namn stötte på åtminstone en meningsmotståndare som debatterade väl och förnuftigt utan personliga påhopp. Det var faktiskt så befriande att jag sände ett tack till personen. Själva diskussionen gick snabbt över till huruvida Djurgården hör hemma i Söderort eller inte. Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg i frågan, men passar ändå på att skriva några rader. För om tunnelbanans färg är med glimten i ögat gäller inte detsamma när det kommer till vissa blåränders (jag har även fått meddelanden från blåränder, både såna jag känner och andra, som instämmer i att Söderort är Bajenland) vägran att Söderort i första hand är Bajenland. För mig är en klubb som har grundats på en plats, har de flesta av sina kanslier i det området och utövar större delen av sina verksamheter på den platsen också den föreningens hem. På det sättet är Djurgården tveklöst en Östermalmsklubb, även om man absolut är den klubb som flackat mest runt i stan och inte har en lika stark lokalförankring som Hammarby och AIK. Vad jag vet är det bara Djugårdens hockeysektion som har sin huvudsakliga verksamhet i söderort (med reservation för att jag inte har stenkoll på alla mindre sporter), även om herrfotbollen spelar sina hemmamatcher i området (majoriteten Dif-föreningar har i dag sin huvudsakliga verksamhet på Östermalm). På samma sätt är Hammarby tveklöst en Södermalms- och söderortsklubb. Vi har all vår verksamhet i området, så ska vi kalla något område för Bajenland känns östra Södermalm och gröna linjen söderut som det självklara huvudspåret. Lite samma om man tittar på var våra supportrar bor, även om vi är väldigt starka även på västra Södermalm och längs röda linjen söderut. 2008 gjorde tidningen Offside en karta över var klubbarnas medlemmar bor (dessvärre hittade jag ingen med högre upplösning än denna, se kartan lite längre ner) och det intressanta här är ju platserna där fansen dominerar. AIK styr Solna och stora delar av nordvästra Stockholm, Djurgården har kontroll över Östermalm och Lidingö medan Hammarby äger östra Södermalm och gröna linjen söderut. Sen kan det absolut vara så att Djurgården, som vissa påstår, har flest av sina medlemmar i Söderort, men oavsett vad är de i rejält underläge i området. En annan faktor som behöver tas med i beräkningarna är att allra flest stockholmare bor det på Södermalm och i söderort, med andra ord är det är inte speciellt märkligt om det, sett till antal supportrar, är Djurgårdens största upptagningsområde. Procentuellt räknat är bilden såklart en helt annan. Tittar man på Offsides karta, som förvisso har 15 år på nacken, ser man att AIK:s och Djurgårdens supportrar är mer spridda över stan medan Bajen har ett mer specifikt område. Hammarby har också, sett till den senaste statistiska undersökningen från 2019, flest sympatisörer i Stockholm. Analysföretaget Novus frågade då 2 152 stockholmare om vilket som var deras favoritlag inom svensk fotboll. 17 procent svarade Bajen, medan 15 procent vardera svarade AIK eller Djurgården. Av de 65 procent som uppgav sig ha ett favoritlag svarade nästan 40 procent av de boende i södra Stockholm att de håller på Hammarby. Det är fler än vad AIK och Djurgården hade tillsammans i samma område. Att Söderort är Bajens revir är med andra ord en icke-fråga, oavsett vad andra supportrar försöker säga. All tillgänglig fakta befäster den bilden.
När vi ändå är inne på temat så var det inte bara i lokalblaskan Mitt i:s tidningsfabrik som man gick igång på debatten om att linje 19, efter närmare 70 år som grön, ska bli blå. Fotboll Sthlms stjärnreporter Viktor Asp skrev även han om färgbytet på tunnelbanelinjerna och påpekade att med den nya blå linjen till Hagsätra och den gula till Älvsjö växer det nu fram djurgårdsfärger på den södra sidan, där den röda ju redan, sen urminnes tider, finns. Det är såklart inte jordens undergång eller ens ett samhälle i förfall vi snackar om, men det är klart att det kan sticka lite i oss grönvita. Men, och det här är viktigt i sammanhanget, det är ju inte SL som sätter områdenas identitet, det gör ju alla som bor där och för oss i föreningen Gröna Linjen kommer linje 19 att förbli grön, oavsett vad SL, regionen eller någon annan beslutar om. Hagsätralinjen är och kommer alltid att vara en del av oss.
Vi är i grunden inte emot en utökad tunnelbana, snarare tvärtom, men vi har ändå ett annat förslag till SL. Spårändringarna är redan påbörjade, men får vi i föreningen Gröna Linjen önska kommer den nya tunnelbanans färgindelning se ut så här:
Ett enkelt beslut som skulle glädja många på linje 19 är att, med historisk hänsyn, låta grön linje finnas kvar från Sofia, där linjen delas, till Hagsätra. Som synes har vi inte bara färgat Hagsätralinjen grön, vi har också låtit Skärmarbrink återfå sitt ursprungliga namn Hammarby (som man hade under åtta år, 1950-58). Oavsett vad SL beslutar i dessa frågor är det dessa nygamla namn vi hoppas ska gälla i folkmun. Grön linje 19 till Hagsätra och stationen Hammarby efter Gullmarsplan på linje 17 och 18. Tills dess, skriv på namninsamlingen!
Fotnot: Glöm heller inte att vara med och rösta fram vinnaren av stipendiet och fördelningen av kulturstöd. Det gör du här! Bara en vecka kvar nu.